|
Haha. Jag känner lite som Wendy men okej då.
Jag visste ju inte hur värkar känns så när de första två kom klockan sex på morgonen trodde jag bara var en sorts slump. Typ svinont i livmodern två dagar efter att jag är beräknad - måste vara ett sammanträffande.
Klockan åtta kom de med tio minuters mellanrum och då väckte jag Linus. "Vad stort av mig att låta honom sova, jag är allt en fin människa" tänkte jag vid upprepade tillfällen.
Då upptäckte jag att jag blödde. Det visste jag att man kunde göra, men jag fick ändå panik, ringde förlossningen och skrek typ "DET KOMMER BLOOOOD". Det kändes sjukt dramatiskt, livshotande, ambulanskrävande och intensivvårdsfordrande, tills barnmorskan sa "ta det lugnt, förlossningen har bara startat, det kommer antagligen att dröja länge tills du måste in. Inte förrän du har värk var tredje minut". Partypooper.
Sedan höll de på, de sjukt onda värkarna, hela dagen och blev liksom aldrig en var tredje minut utan max var fjärde. Jag spydde, ringde och de sa hela tiden:
"Hmmmmmmmmmmmm... Det är klart att du KAN komma in, men risken är ju att du måste åka hem igen då. Vänta lite till. Ta en Alvedon".
Och jag visste ju som sagt inte hur det ska kännas och ville inte vara sjåpig. Om alla andra klarar detta måste ju jag också göra det.
Klockan sex, efter tolv timmar, kändes det som att bebisen var på väg ut (trots alvedonen) så jag sket i barnmorskans treminutersregel och åkte in (rebeeell).
När jag kom fram såg jag in genom fönstret hur barnmorskorna satt och fipplade i något rum. Jag var jätteorolig att de skulle skicka hem mig, så jag gjorde enda vettiga, nämligen att fejka den värsta monstervärken i mannaminne. Jag förstod att de snart skulle vända blickarna ut genom fönstret eftersom jag var det enda som hände, så jag lutade mig mot en stolpe och förvred ansiktet till oigenkännlighet medan jag typ skrek (jag berättade inte för Linus att det var en fejkvärk förrän för några dagar sedan).
De släppte in mig, snackade, kollade en massa saker och undersökte mig så småningom. Då var jag öppen sju centimeter (jag tror man brukar vara öppen typ tre när man kommer in).
ÄR DET SAAANT? HERREJÖSSES DÅ ÄR DET JU INTE LÅNGT KVAR sa de. Då kände jag att jag fick upprättelse.
NU BEHÖVER JAG MINSANN INTE ÅKA HEM VA, HAHAAAAAA, sa jag sturskt.
Men jag fick ingen lustgas förrän någon timme senare. Jag frågade inte efter det heller, vilket jag så här i efterhand tycker är sjukt märkligt. Jag ville nog verka (värka) duktig.
Sedan gick allt rätt snabbt. Krystvärkarna kom och tio minuter senare tryckte jag ut Underage under makalös smärta och sprack ganska mycket. Sedan var jag världens lyckligaste.
Typ så.
Barnmorskan sa: "Det är inte många kvinnor som skulle klara av det du har gjort i dag".
Jag har aldrig varit så stolt.
Efteråt sa andra mammor att så säger de till alla. Partypooper igen.
Saker jag är förvånad över:
Vid ett tillfälle stod jag naken och stånkandes på alla fyra på sängen. Det var jag absolut säker på aldrig skulle kunna inträffa. Över min döda kropp! (hur nu det skulle gå till rent anatomiskt).
De klippte upp mina trosor och jag tyckte att det kändes okej. Jag tänkte "här ligger jag och plågas och några vilt främmande personer sliter av mig mina trosor och jag tycker det är okej. Sjukt är vad det är".
När vattnet gick, fem minuter innan Underage föddes, skrek jag "VATTNET HAR GÅÅÅÅTT". Barnmorskan och undersköterskan fnissade. Linus förklarade efteråt att de redan hade konstaterat det. Vilket jag borde fattat eftersom de grejade i mitt underliv. Jag tror att jag tyckte jag var värd den där uppståndelsen det vanligtvis genererar när vattnet går. Jag fick ju liksom aldrig den i början.
Jag var väldigt artig under hela proceduren. Jag hade hoppats på att skrika lite sjuka saker. Men jag sa aldrig något icke snällt ens till Linus och var supertrevlig mot alla. Typ "Vad gullig du är, tack så jättejättemycket" om undersköterskan tog upp en tappad handduk. Jag fattar inte varför, så trevlig är jag absolut inte annars.
Världens bästa bebis:
|
